Emelie

Allting började den 7 september..
Jag var ute på promenad med mickis och joppo, så ringde mamma och frågade om jag skulle följa med till värmland, och jag frågade ju så klart varför. Då sa hon med gråt i halsen "farmor håller på att dö, vi kanske inte hinner fram". Jag fick panik och började gråta och bad dom hämta mig.
Jag sprang till godis svampen för att vi hade så bråttom, i bilen satt jag och mamma och grät och pappa ringde sina syskon och berättade.
Mina systrar ville så klart också följa med, men dom fick inte plats i bilen. Så dom tog tåget.
När vi var framme så sa pappa "Emelie, är du säker på att du vill gå in? Du kanske vill minnas henne som du såg henne sist.". Men nej jag skulle in! När jag går in sitter min faster där och ser helt slut ut. Så fort jag kollade på farmor så började jag gråta, jag menar lilla farmor som alltid har varit så noga med att permanenta håret låg där och håret spretade åt alla håll och kanter. Först vågade jag inte röra henne, hon såg så liten och tunn ut. Men jag höll henne i handen och började gråta ännu mer, jag kunde inte fatta att det var min farmor som låg där och var nära döden!
Efter några timmar på sjukhuset så kommer mina systrar (Anne och Linda) dom var lika chokade övar att se farmor ligga där med syrgas och dropp.
Efter ett tag så fick vi in en säng till som vi skulle sova på. Jag var trött och ville inger hellre än att sova, men jag kunde inte släppa blicken från farmor. Jag lyckades hålla mig vaken, sen helt plötsligt så kommer farfar in (han hade sovigt i ett annat rum)  han var jätte trött men ville som oss andra sitta vid farmor hela tiden..
Tillslut somnade jag.
Jag kommer inte ihåg något från andra dagen.

Sep 9:
Nu var alla på sjukhuset, min faster, mina 3 farbröder och mina kusiner.
Alla stog och hoppades på att vakna upp från en hemsk mardröm. Min syster Anne och min pappa gick och pratade med sjuksköterskorna om farfar, att dom måste få honom att sova även om han inte är en patient. Det löste sig.
En läkare kom och sa att farmor fick morfin för att inte ha ont och antibiotika för att hjälpa henne att bli bättre, vi ville att dom skulle sluta ge henne medicin för att bli bättre om hon inte kan bli så bra så att hon kan komma hem och bo med farfar, vilket hon inte skulle kunna.
Så sa vi att hon själv vill dö om hon inte kan komma hem. Så dom slutade med medicinen.
Den dagen kopplades även droppet bort, för att torka ut henne. Det låter hemstk det var hemstk, men hon led inte och det är huvudsaken. Den dagen skrev jag ett sms som jag sparade i mobilen för att komma ihåg. Jag skrev "9/9- 08, farmors namnsdag. Ska ej behandlas med medicin längre. Dropp kopplas bort. Nu är det bara att vänta på att hennes önskan ska slå in, att somna in och bli en ängel."

Sep 10:
Farmor började bli sämre, hon började andras sämre, längre mellan andetagen och rossligt.
Jag satt vid farmor hela den dagen och höll henne i handen och små pratade med henne. Sen grät jag så mycket så att jag inte kunde andas så ja gick ut, då kom pappa efter och frågade om han kunde göra något då sa jag att jag ville prata mede farmor ensam i rummet. Så fick jag göra det, jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa men jag ungefär "Farmor  det är jag Emelie, jag vill bara säga att jag är här hos dig, alla är här farmor. Jag älskar dig, och ångrar att jag inte har sagt en del saker till dig tidigare. Jag vet att du hör mig farmor, jag älskar dig verkligen!" m.m
Jag höll henne i handen hela tiden och jag märkte att hon kände att jag vär där, hon började klämma på min hand och hon öppnade ögonen och kollade på mig. Gud vad glad jag blev, det var det jag ville. Att hon skulle se att jag satt hos henne. Jag grät ännu mer!

Sep 11:
Hon började andas mer normalt nu, mer regelbundet.
Jag var knappt på sjukhuset den dan, jag okrade inte, jag hade ont i hela kroppen. Jag kände mig trött och sov.
Och i stället för att tillbringa den dagen på sjukhuset precis som alla andra dagar så sa pappa att jag kan sova hos Emma och Amanda (kusiner), för att han ville att jag skulle försöka tänka på annat. Så jag gjorde det, jag gick med Emma och träffade hennes kompisar. Jag kände mig bättre men var ändå väldigt orolig över farmor. 
Jag sov där och inget hände med farmor under natter. 

Sep 12:
Jag vaknade kl 6 på morgonen av att pappa ringde, jag svarade och han sa "Det börjar bli sämre nu.. Sköterskorna säger att det är väldigt nära nu, det är inte långt kvar. Ska jag hämta dig?"
Jag förstog inte riktigt och sa nej.
Mina kusiner var ju i skolan så jag sov till ungeför tolv, en timme senare kom Emma hem. Vi försökte som våra föräldrar sa att vi skulle göra, tänka på annat. Så vid kl 16 ringde mamma när vi kollade på tv och sa "Farmor är död, hon är död nu.."
Jag sa till min kusin att jag skulle dit och hon följde med. Jag grät inte på vägen jag var så chokad jag förstog inte att mamma just sagt att min älskade farmor var död. När jag kom in till hennes rum hade dom bäddat jätte fint med röda sängkläder och lagt en ror på henne. Jag började så klart gråta. Jag grät så mycket, alla grät så mycket. Jag gick fram till farmor och kände på hennes kind, den var kall. Jag pussade henne på pannan och viskade "sov gott farmor" i hennes öra.

Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta.
Jag kommer ihåg farmor som en gullig tant som alltid gick runt i bh och lång kjol hemma och var noga med att håret var perfekt, hon var så gullig. Lilla lilla farmor!. 



 Sov gott farmor, vi ses snart igen / Din älskade Emelie.